Utforska och lär > Digitala museet > Fiskars 1649-2014 > Finsmedjan i Fiskars

Finsmedjan i Fiskars

Johan Jacob von Julin skrev i ett brev i mars 1829 att han hade för avsikt att på Fiskars inleda arbetet med sådan metallmanufaktur som fanns I Eskilstuna och Skultuna i Sverige. I Eskilstuna fanns den unge mannen Erik Rinman som var villig att flytta till Finland tillsammans med några skickliga arbetare och på Fiskars grunda en verkstad. Verkstaden skulle enligt Rinmans förslag tillverka bl.a. rak- och pennknivar, saxar och eldstål. Rinman lovade även utbilda unga arbetare i yrket. Julin var intresserad av förslaget, men ville att även mässingsmanufaktur skulle ingå.

Rinman godkände Julins villkor och reste i juni 1830 på Julins eget fartyg till Finland, tillsammans med två finsmideselever. Med sig hade de material som bland annat stål, elfenben, sköldpaddsskal och ebenholz. Även de nödvändigaste verktygen och modeller till knivar och saxar följde med på resan. Redan i mitten på juli kunde Rinman visa upp de första produkterna för Julin, två papperssaxar. Den första verksamheten var i ladugårdsvindskammaren där man smidde, medan skaften sågades i kvarnkammaren vid mellersta fallet.

Åren 1831-1832 byggdes på basen av arkitekten C.L. Engels ritning en verkstad för Finsmedjan på västra åstranden i nedre bruket. Byggnaden var en lång tegelbyggnad i en våning och bestod av sex rum, dvs. en kopparslagarverkstad, en grov- och en finsmedja med varsin härd, en fil- och svarvkammare, ett slip- och polerrum och en gelb-gjuteriverkstad med dragugn som var i bruk ända fram till början av 1860-talet. I gelb-gjuteriet tillverkades till exempel granatkastare och ljushållare som huvudsakligen såldes inom inhemsk marknad. Finsmedjan förblev under första delen av 1830-talet en obetydlig fabrik och vinsten var ojämn. Arbetarnas antal ökade ändå och 1836 arbetade 17 personer i Finsmedjan. Samma år fick Rinman en bruksförvaltarplats i Sverige och flyttade.

I början av 1840-talet kom engelsmannen Eduard Hill till Fiskars tillsmammans med några arbetare från Sheffield. Under Hills ledning blev stålvarorna bättre och billigare och kunde enligt Julins åsikt tävla med de Engelska stålvarorna. Försäljningen i Finland var ändå dålig eftersom allmänheten ansåg att priset var för högt i jämförelse med billigare tyska produkter. Produkterna gick bäst åt under en kort tid kring 1840 då förmögna ryssar använde Helsingfors som badort. År 1845 meddelade Fiskars återförsäljare i St. Petersburg att man inte ansåg bordsknivarna och gafflarna vara försklassiga, att rakknivarna inte kunde konkurrera med de engelska, men att saxar och pennknivar ”funnit allmänt välbehag”.

Till Finsmedjan anställdes yrkeskunniga och skickliga mästare som kunde lära upp brukets arbetare. Arbetet vid Finsmedjan inleddes vanligtvis vid 8-10 års ålder. Under åtta års tid arbetade gossarna som lärlingar under en äldre och erfaren finsmed, i lön fick de 12 rubel i året. Arbetstiden vid Finsmedjan varade från sex på morgonen till sju på kvällen, frukostrast fick man hålla mellan klockan 8 och 9, middag klockan 12-13 och kaffepaus klockan 16.

Många av arbetarna på Finsmedjan led av lungsot, i synnerhet de som arbetade med slipning och polering var utsatta. Situationen förbättrades inte av att fabrikssalarna efter arbetstid städades av lärlingarna som blev utsatta för dammet som virvlade upp under sopningen. Eftersom de äldre med lungsot dessutom hade hostat och spottat på golvet under dagens lopp var städandet verkligen ingen hälsosam sysselsättning. 

År 1851 ansåg Julin att hans planer från 1835, en utvidgning av Finsmedjan, kunde förverkligas. En andra våning i stock byggdes på hela byggnaden. I den nya våningen inrymdes två filverkstäder och ett förrådsrum. Finsmedjan gav ändå dåliga resultat, särskilt åren 1860-1862 var förlustbringande.

Hill avgick som föreståndare år 1862 och Woodward, även han en engelsman från Sheffield, tog över arbetet. Fastän Finsmedjan inte gav några ekonomiska resultat fick dess produkter positiv uppmärksamhet.  Vid en utställning i Moskva år 1849 fick man en silvermedalj för sina produkter. Vid en annan utställning i Moskva år 1864 skrev en korrespondent om Fiskars produkter att ”elegans och duglighet icke kunna nog beundras”. År 1866 erhölls en bronsmedalj i Stockholm och samma år publicerades även en tysk priskurant.

År 1875 fick Finsmedjan sin tredje föreståndare från Sheffield då engelsmannen J.S.O. Hancock inledde sitt arbete där. Vintern 1876-1877 installerades i Finsmedjan en turbin på 12 hästkrafter som drev fläktar till härdar och mindre maskiner, det kom att ersätta den mekaniska kraft som sliperiet använt sig av tidigare. Under 1870-talet fick Finsmedjan konkurrens av Hackmans nygrundade fabrik Nurmis vid Viborg. Även utlandet konkurrerade hårt och med fula metoder, bland annat stämplades billiga tyska produkter med Fiskars stämpel och såldes sedan i Finland och Ryssland.

Under slutet av 1880-talet gick det bra för Finsmedjan, även om Fiskars produkter fortfarande plagierades av tyska och ryska firmor.  Ända fram till början av första världskrigets hade Finsmedjan en större försäljning till Ryssland än inom landet.  Finsmedjans sortiment under slutet av 1800-talet var förvånansvärt stort: bordsbestick fanns i hundratals utföranden, slidknivar i 49, fällknivar 80, saxar 52 olika. Finsmederna var mycket måna om sina yrkeshemligheter, de hade sina egna boxar där de vid arbetsdagens slut låste in halvfärdiga arbeten.

Den 28 februari år 1888 brann Finsmedjan, men redan inom några veckor lyckades man få igång produktionen och till sommaren hade man börjat bygga en ny tegelbyggnad, som blev klar till hösten samma år. Arbetsmiljön förbättrades i den nybyggda Finsmedjan, bland annat infördes mekanisk ventilation. Samtidigt slutade man på Fiskars med kopparsmidet och utrymmena togs i bruk för finsmidet. Under de följande åren utvidgades ännu Finsmedjan, men i början av 1890-talet led verksamheten av en lågkonjunktur. År 1889 hade Fiskars bolagsstämma beslutit införa elektrisk belysning vid verkstäderna i nedre bruket och kontoret. En dynamo med egen turbin som gav el till 100 lampor installerades i finsmedjan.  År 1913 ersattes en del föråldrade arbetsmetoder med moderna och flera maskiner skaffades för att rationalisera och göra tillverkningen billigare.

På grund av första världskriget som bröt ut år 1914 minskade efterfrågan på finsmide. Innestående stora ryska beställningar kunde på grund av förhållandena inte levereras. Arbetstiden i Finsmidesfabriken drogs ned och produkterna gick endast åt till låga priser. År 1915 fick Finsmedjan en stor beställning på 300,000 taggtrådssaxar av den ryska arméförvaltningens krigsindustrikommitté. Finsmedjan arbetade största delen av år 1916 med denna beställning men på senhösten meddelade kommittén att de endast hade behov för 90,000 saxar. Detta berodde på att Rysslands fiender hade börjat använda grövre och härdad taggtråd som i sin tur ledde till att de beställda saxarna var ineffektiva. Slutresultatet var att beställt och inköpt material och maskiner måste skrotas till en bråkdel av värdet.

Flera försök gjordes på att mekanisera det traditionella hantverket på Finsmedjan men det gav inte några resultat. Däremot visade det sig att vara mycket framgångsrikt att utveckla nya produkter och design. Första beaktningsvärda nya utmärkelsen var en guldmedalj på Triennalen i Milano år 1957, då Bertel Gardbergs bordsbestick belönades. Finsmedjan var ändå fortfarande en liten aktör i Fiskars verksamhet, den genererade inte bolaget någon vinst och volymen var ca en procent av bolagets hela omsättning. I dag är konsumentvarorna, speciellt finsmidesartiklarna, kärnan i Fiskarsbolagets verksamhet, och det var även dessa produkter som Johan Jacob von Julin ville tillverka för att stärka brukets ekonomi. Trots att Fiskars finsmide hade en hög kvalitet och det fanns ett rikligt urval produkter hade Finsmedjan i över hundra år en svag ekonomi. En produkt som varit med sedan Finsmedjan grundades var saxen, tillverkningen var manuell och hade hållits nästan oförändrad. Saxtillverkningen krävde en stor hantverksskicklighet. På 1960-talet hade det i Tyskland utvecklats en ny mekanisk metod för att slipa saxskärens yta. Till Fiskars beställdes maskiner men de visade sig vara opraktiska och tanken på att mekanisera saxtillverkningen fick förfalla.

Arbetarna på Finsmedjan blev dock intresserade av mekaniseringen av arbetet och inledde egna försök. Försöken ledde så småningom till en succé, arbetet kunde förenklas genom att införa planslipning och genom att ersätta den gamla fästskruven med en nit. Då sedan öglorna på saxen kunde tillverkas i plast tillät detta en långt automatiserad tillverkning. Högvärdigt rostfritt stål förbättrade även saxens egenskaper. För en lägre kostnad kunde man nu tillverka en produkt med bättre egenskaper och ett tilltalande utseende. Tillverkningen av den nya saxen inleddes i Fiskars, men inom kort visade sig utrymmena som byggts för saxtillverkningen för små. Som en ny stor investering byggdes en helt ny saxfabrik i Billnäs år 1972. I saxarnas spår började en ny mångsidig verksamhet växa fram. Det gamla finsmidet hade förändrats.

Arbetare i Finsmedjan:
År 1836 – 17 personer
År 1857 – 70 personer
1860-tal – ca 80 personer
År 1872 – 85 personer
Sekelskiftet 1900 – 128 personer

Finsmedjans chefer:
Erik Rinman (Sverige) 1830/1832-1836
H.J. Nummelin (Finland) ett år mellan Rinman och Hill
Eduard Hill (Sheffield) 1838/ början av 1840-talet-1862
Th. Woodward (Sheffield) 1862-1875
J.S.O. Hancock (Sheffield) 1875-1910
Lars Degerholm år?

Källor och litteratur:

Carlson, C. E. Fiskars 350. 1999.
Holmström, Laura. Minnen från Fiskars.  1949.
Klevdal, Nils. Fiskars i dag och för 300 år sedan. 1949.
Matvejew, Irina. Fiskars vår hembygd. 1949.
Nikander, Gabriel. Fiskars bruks historia. 1929.