Forska & Donera

Inträdesavgifter Öppet

Vuxen 5,00 €
Rabattbiljett 3,50 €
Under 18 år gratis

Museet:
1.9-31.5 ons-sön 11-16
1.6-31.8 mån-sön 11-17
Avvikande öppettider
Kansliet: vardagar enligt överenskommelse
Arkivet: tisdagar kl. 15-18

Kontakt

Fiskars museum
Åkerraden 13
10470 Fiskars
+358 (0)45 1808111

Fiskars museums kansli
Åkerraden 26
10470 Fiskars
info (at) fiskarsmuseum.fi

Pojo lokalhistoriska arkiv
Åkerraden 11
10470 Fiskars
+358 (0)44 0500854
arkivet (at) fiskarsmuseum.fi

 

Fiskars bruk grundas

Malmen blir till järn

Redan under förhistorisk tid har järn av myr- och sjömalm framställts i Finland. Sedan slutet av medeltiden, då Sverige var den ledande järnproducenten i Europa, har bergsmalm förädlats till järn i masugnar. Både malmbrytningen och järnhanteringen i Finland koncentrerades tidigt till västra Nyland där tillgången på berg, skog och vattenkraft var god. Längs med Pojoviken kunde Järnprodukterna transporteras till Sverige och småningom även till de övriga östersjöländerna.

Riddaren Erik Flemming, ägaren av Svidja slott i Sjundeå, var den första att starta förhistorisk järnframställning i västra Nyland.  Från och med år 1542 bröts järnmalmen i Ojamo i Lojo och under 1530-70-talet troligen också i Tupala i Sjundeå där man hittat rester av den tidigaste järnhyttan i Finland. Senare förädlades Ojamo-malmen i Svartå (från och med år 1560), Antskog (från och med år 1630) och Billnäs (från och med år 1641). 

Den förmögne köpmannen Jacob Wolle från Åbo grundade år 1630 Antskog bruk och tog samtidigt över driften i Svartå. Eftersom Ojamo-malmen tröt och kvaliteten var låg började malm importeras från Utö-gruvor i Sverige.  Trots skattelättnader och jordförläningar blev Wolle skuldsatt och bruksverksamheten övergick i den tyskbördiga fodringsägaren Peter Thorwöstes ägo.

År 1649 grundade Thorwöste, med privilegium av drottning Kristina, en stångjärnshammare, masugn och manufaktursmedja på Gennäs säteriets forna ägor vid Fiskars å. Fiskars bruk använde sig främst av malm från Utö i Sverige. Utö-malmen skeppades med både ägna och hyrda skutor till Skuru hamn och forslades sedan med pråmar till masugnen vid Fiskars nedre fall. Från och med 1670-talet användes förutom Utö-malmen också malm som bröts i malmberget i Kisko socken.

Skuru hamn

Från Kisko forslades malmen vintertid med släde och vid öppet vatten med pråmar, längs sjön Seljänalanen till Antskog. Eftersom malmen innehöll för mycket svavel-och koppar blandades den med malmen från Utö. Malmbrytningen vid malmberget pågick fram till år 1866.

Då Peter Thorwöste avled tog änkan Elin Såger över bruksverksamheten. I arvsskiftet övergick Antskog och Fiskars till sonen Johan Thorwöste som drev verksamheten fram till sin död år 1712.

Hammarsmeder och andra arbetare

Under 1600-talet varierade antalet arbetare i Fiskars troligen mellan 14-95 personer. De flesta arbetarna hade titeln hammarsmed men på bruken fanns dessutom till exempel en sågare, skräddare och skomakare samt män som arbetade med malmskutorna. På bruket fanns också en masmästare som hade en mycket aktningsvärd position. Han skulle känna till både bokarens (han som krossade malmen), uppsättarens (han som matade masugnen med kol, kalsten och malm), och hyttdrängens arbete. Till arbetarskaran räknades även de jordbrukare som arbetade på, till bruket underlydande, hemman. Jordbrukarna var befriade från krigstjänst, vilket kompenserades med dagsverken åt bruket. År 1657 gjorde bönderna 1,5 dagsverken per vecka.

Masmästare på 1600-talet:

Jost Dickman (1650-talet)
Michel Mertel (år 1669)
Simon Ransk (omkring år 1690)

De flesta av bruksarbetarna på 1600-talet kom från moderlandet Sverige och härstammade troligen från Vallonien eller Tyskland. Eftersom vallonsmidet inte var infört i Finland ännu på 1600-talet arbetade vallonsmederna med masugnsbränningen, kolningen och det då gällande tysksmidet. Arbetarna bodde i brukshusen med rätt till en åkerlapp och betesrätt för en ko. Lönen betalades i ”natura”.

Eventuella tvister mellan bruksarbetare och patroner behandlades vid härads- eller bergsting. Antskog-Fiskars brukshelhet hade även en profoss och en befallningsman, föregångare till brukspolisen, som höll ordning på bruket.

Bruket efter stora ofreden

Under 1700-talet ägdes Fiskars bruk av svenska affärsmän som skötte verksamheten via en inspektor eller disponent. Efter det stora nordiska kriget som pågick åren 1700 till 1721 köptes bruket av handelsmannen John Montgomerie. Han byggde upp och utvidgade bruket samt införde moderna metoder, tysksmide, på Antskog. En ny masugn uppfördes år 1737 och samma år förenades Koskis bruk i Bjärnå och Kulla masugn i Tenala med Fiskars. De många nyanskaffningar som gjordes under Montgomeries tid ledde till att bruket blev skuldsatt och såldes till ett handelshus år 1752.

I mitten av 1700-talet då bruket ägdes av Robert Finlay hittade man kopparmalm i Kisko i Orijärvi. Kopparmalmen förädlades i Kärkelä där en kopparhytta anlades år 1766. Också på Fiskars och Antskog fokuserade man sig småningom på kopparförädling.

År 1780 förflyttades stångjärnstillverkningen, och därmed också tyngdpunkten på hela bruksverksamheten, från Antskog till Fiskars. Tre år senare då ekonomin var gynnsam köptes bruket av grosshandlaren Magnus Björkman. Även om masugnen gav åren 1781-89 rekordartat mycket tackjärn, i snitt ca 450 ton, stängdes den år 1802 för att ge plats för koppartillverkningen. 

Bengt Magnus BJörkman

Finlands införlivande med Ryssland tvingade vid fredslutet år 1808-09 rikssvenska bruksherrar att anta finskt medborgarskap och bosätta sig i Finland om de ville behålla sina finska ägor. Magnus Björkman sålde därför sina finländska egendomar till sonen Ludvig år 1815 då sonen blev myndig. Under sin tid på bruket satsade Ludvig en hel del kapital på nybyggnader och påbörjade uppförandet av brukets herrgård, Stenhuset. Ludvig var känd för ett häftigt temperament och fick sitta i fängelse efter att ha tagit livet av en arbetare. Under Ludvigs tid led bruksverksamheten och år 1822 beslöt han sig för att sälja bruket till akademiapotekaren Johan Jacob Julin.

Livet i bruket under 1700-talet

Efter Stora ofreden var man tvungen att bygga upp bruket på nytt och man lät därför Bengt Bengtson Qvist, övermasmästaren för Finland, göra ett förslag på en generalplan för Fiskars. År 1765 uppfördes den första byggnaden i planen, direktörsbostaden, det nuvarande brukskontoret. Också bostäder för arbetare uppfördes bl.a. på nuvarande Åkerraden.

Under 1700-talet infördes vallonsmidet på Antskog vilket medförde att många nya invånare med vallonsk härstamning flyttade hit från Roslagen i Sverige. 

Bland de inflyttade till Antskog fanns följande personer:

Clas Pira – smältare
Vilhelm Forss – räckare
Michael Gilliam – räckare
Noe Tillman – mästersven
Jean Pouse – räckardräng
Jean Dardanell – räckardräng
Anders Erman – smältardräng
Bonnevier – smältare
Giers – kolpojke

Masmästare under 1700-talet:

Johan Ransk
Anders Uhr (till 1757)
Lars Uhr
Gabriel Winter
J. Frisk
Erik Nässling

Under 1700-talet arbetade i medeltal 44 män på bruket. Vid kopparhyttan fanns en hyttadräng, en hjälpkarl, en slaggskjutare, två uppsättare och två bokare.  I hammarsmedsordningen bestämdes noga hur lönen fördelades mellan arbetarna i ett arbetslag vid en härd.  Lönens köpkraft var under 1700-talet låg och därför införde Finlay år 1764 spannmålsförsäljning till brukspris. Till vallonsmedernas förmåner hörde också ett extra tillägg s.k. vinpeng och troligen bostad och ved.  Äldre arbetare kunde få någon form av pension och sjukvården fungerade med hjälp av kringvandrande fältskärar som gratis delade ut enklare mediciner. Man kunde även få kontant ersättning för kroppsskada i arbetet.

Redan under 1700-talet förstod man också att arbetsgemenskap var en viktig sak. Bruksägarna arrangerade midsommarfest för sina anställda, där öl, vin och tobak ingick i serveringen. Drycker och lättsam stämning bjöds också på i samband med sjösättning av skutor, vid större arbeten och vid årsavräkningar. 

Under första hälften av 1700-talet var antalet tjänstemän få och det var masmästaren som fungerade som arbetsledare vid bruken.  Så småningom krävde dock verksamheten personal som skötte den administrativa driften av bruket och ett yrke som förekommer under den här tiden är bokhållarna. Tjänstemännen fick sin lön till största delen i natura, men i lönen ingick också t.ex. värdshusens avkastning.

Till arbetarna räknades fortfarande också bönder och torpare på brukets ägor. Kolningsarbetet var en konst som man efter kriget var tvungen att lära sig på nytt. I bruksskogarna anlades därför kolartorp och en skogsvakt anställdes för att anvisa kolningsplatserna.

Kopparverk blir aktiebolag

Johan Jacob Julin köpte bruket, då under namnet Fiskars kopparverk, år 1822 och satte genast igång med moderniseringar av kopparindustrin. Han förbättrade bl.a. transportmöjligheterna från Orijärvi till Fiskars genom att bygga en sluss vid Antskog. Detta gjorde det möjligt att transportera malm under alla årstider. I mitten av 1800-talet hade kopparindustrin ändå mist sin lönsamhet vilket ledde till en stegvis nedläggning av verksamheten på Koskis kopparverk, Orijärvi gruva, Kärkelä- och Fiskars garverk. Också brytningen i Ojamo gruva upphörde år 1873.

Dammen vid kvarnsjö i Antskog

Eftersom man under Julins tid var beroende av finsk malm återupptogs malmbrytningen i bl.a. Malmberget för att få råmaterial för järnframställningen. Tackjärnet framställdes i den nyuppförda masugnen i Koskis och senare också i Trollshovda medan stångjärnsproduktionen koncentrerades till Fiskars. Julin uppförde även produktionsanläggningar för tillverkning av manufakturer t.ex. gjuteri, maskinverkstad och finsmedja.

Det ”riktigt gamla bergsrådet” avled år 1853 och efter det sköttes bruket av en förmyndarnämnd tills äldsta sonen Emil kunde ta över verksamheten i Fiskars, Antskog, Kärkelä och Orijärvi. Under förmyndarnämndens tid moderniserades stångjärnsframställningen genom anläggande av puddlings- och valsverk. Även om tillverkningskapaciteten blev betydligt bättre gick försäljningen inte tillräckligt bra varken på hemmamarknaden eller i Ryssland. En nyinriktning vid Mekaniska verkstaden blev tillverkningen av jordbruksredskap.

De ekonomiska svårigheterna och nödåren under andra hälften av 1800-talet drev företaget nästan i konkurs. År 1883 bildades Fiskars Aktiebolag med Emil och den nästäldsta sonen Albert von Julin som största aktieägare. Albert blev bolagets första direktör.  Med Fiskars bolag införlivades senare Åminnefors, Billnäs och Inha bruk. Till de nyare förvärven hör produktmärken som Gerber, Iittala, Arabia, Hackman Leborgne och Royal Copenhagen.

Fiskars bruks ägare:

1649—1659  Peter Thorwöste
1659—1669  Elin Såger,  Peters änka
1669—1712  Johan Thorwöste
1712—1731  Johannes Thorwöste
1731—1752  John Montgomerie
1752—1755  Charles & William Tottie
1755—1778  John Jennings & Robert Finlay
1778—1783  Jean & Carl Hasselgren
1783—1815  Bengt Magnus Björkman
1815—1822  Bengt Ludvig Björkman
1822—1853  Johan Jakob Julin, år 1849  von Julin
1853—1866  3  Förmyndare  
1866—1875  Emil Lindsay von Julin
1875—1883  Administration  
1883—1984  Fiskars Aktiebolag  -  Fiskars Osakeyhtiö
1984—1998  Fiskars Oy Ab
1998—          Fiskars Oyj Ab

Tornursbyggnad och bostadskaserner

Under Johan Jacob von Julins tid som ägare fick bruket sitt nuvarande utseende. Julin anställde sin tids främsta arkitekter i Finland som t.ex. C. L. Engel, J.E. Wiik, A. F. Granstedt, W. Aspelin och Charles Bassi. Bland de första byggnaderna som uppfördes kan nämnas ”gamla” kasernen vid bruksgatan. I kasernerna bodde arbetare och tjänstemän tillsammans, men snart uppfördes separata tjänstemannabostäder t.ex. Rosehill och Fagerbo. För arbetare byggdes Kardusen invid det nuvarande torget och Tabor och Stenkulla i övre bruket. Vidare byggdes en skola och småningom ett stall som sammanlänkades med ett klocktorn. Denna byggnad började kallas för tornursbyggnaden. I slutet av 1800-talet uppfördes flera större kaserner för arbetare en bit bort från industrifastigheterna.

Källor och litteratur:

Anttila, Upi. Ferroso. 2001
Fager, Paul. Fiskars bruks historia. 1899.
Carlson, C. E. Fiskars 350. 1999.
Klevdal, Nils. Fiskars i dag och för 300 år sedan. 1949.
Korhonen, Mikael. Vallonsmeder och krigsbarn. 1995.
Matvejew, Irina. Fiskars vår hembygd. 1949.
Nikander, Gabriel. Fiskars bruks historia. 1929.
Suoja, Kauko. Vitikkalan suvun juuria, Thorwösten suku
Turunen, Mirja (toim.). Ruukkien retki. 1998.
Särkkä, T. J. Fiskars, trehundra år av järnförädling och industrikultur i Finland. 1935.
Wadsted, Bengt. Utlåtande angående magnetisk och geologisk undersökning för Aktiebolaget Fiskars – Juli 1942.

Internet:

Muinaisjäännösrekisteri
http://kulttuuriymparisto.nba.fi/netsovellus/rekisteriportaali/mjreki/read/asp/r_default.aspx
http://www.vallon.se/wiki/index.php?title=Yrken
http://www.vallonia-finland.com/valloniajasuomi.htm